Year: 1988 (1953, 1947)
Publisher: Hökerbergs
Language: Swedish (Translator Ella Wilcke)
”The Diary
of a Young Girl” (”Het Achterhuis”) by Anne Frank is the authentic diary of an adolescent
Jewish girl in the Netherlands from the time her family goes into hiding from
the Nazis in 1942 until three days before the Gestapo raided their hiding place
in 1944. And it is an overwhelming read.
Two weeks
after I finished the book, I have still not managed to regain my composure. It
rattled me to the core. It is a challenge not to think about what I have read and
still, I am barely able to collect my thoughts and make sense of the experience.
Rendered
unqualified to process Anne Frank’s diary intellectually, my emotional response
is all the clearer. I feel horror, grief, and disbelief. I feel love, fear, and
confusion. I feel anger. So much anger. But in this dense brew, one feeling towers
head and shoulders above all others.
Shame.
Through
every word and every page, shame followed me like a heavy load on my chest
which sometimes made it hard to breathe and which still forces me to gasp for
air when the memories force themselves to the front of my mind.
Shame came
in several shapes and for different reasons.
At the
beginning, the mere act of reading a young girl’s diary made me uncomfortable.
This is, after all, a diary of a regular teenage girl living under highly
irregular conditions. Anne Frank wrote about everyday things such as her
favourite books and music, her friends and love interests, about which subjects
in school she liked and disliked. I was reading the thoughts of a girl who made
every effort to keep her diary secret to people around her (in the entry of the
21 September 1942 Anne writes expressively about how she had to physically protect
her diary from the prying eyes of one of the other fugitives cooped up in the
hiding place).
As she got
older, her choice of topics developed. Being stuck in a confined space without
access to classmates, friends, cousins, games, movies, sporting events, and
concerts, Anne became introspective and resorted to writing about her crowded miniature
world. She entrusted every secret, sensitive, and sometimes embarrassing detail
to her beloved diary (or “Kitty” as she called it) and as a reader I was
constantly reminded that I was an intruder in a supremely intelligent and impressionable
young woman’s most private sphere.
I also felt
shame about not having read this monumental document much earlier. In secondary
school at the latest. For a person who prides himself on being reasonably
informed on the Second World War, not having read Anne Frank’s diary is an
unforgivable educational lacuna. History may have been made by Hitler,
Churchill, and Truman, but history was suffered by Anne Frank and her family
and millions of others like her. Their experiences constitute the basis of our
knowledge about the era. They are the ones who lived and died in the midst of
the world created for them. If one does not know their story, one knows
nothing.
Still, most of all I felt shame for mankind. For
the scum who orchestrated the Holocaust, for the many who remained silent and
allowed it to happen, and for the measly waste of a person who betrayed Anne
Frank along with all the others in the yard house. How brutal, barbarous,
simpleminded, and savage does a species have to be to make up an imaginary
divide between people and use it as an excuse to unleash mayhem, torment, and
misery on them for no other reason than that they can? What a bankrupt people
we are, if our own satisfaction and self-worth require the oppression and agony
of another? How lowly does one have to be, if one cannot stand on one’s own two
legs but has to support oneself on the mutilated bodies of others?
None of Anne
Frank’s despair, hope, fears, or confusion was her own choice. She was forced
into hiding, forced to flee like a hunted animal from men who did not know her
but judged her for her background. How can I not feel ashamed on behalf of
humanity for this?
Having said
that, dignity can still be restored.
On the 29th
of March 1944, Anne wrote in her diary that Mr Bolkestein of the Dutch exiled
government had encouraged the citizens of occupied Netherlands to preserve all
written material from the war and announced that an archive of testimonies was
to be created once peace was restored. Anne Frank immediately began to plan for
the publication of her diary and even gave it the title “Het Achterhuise” under
which it was later published in its original Dutch. Suddenly, the shame of
reading her words was remedied. I realised that by reading her book, I was
granting her wish. She wanted me to do it. What joy! What relief!
The second source
of shame has also been addressed. Admittedly far too late, but I did end up
reading the book in the end. Maybe I needed to grow into it longer than most.
Maybe you would gain from reading it at a mature age, too. Be as it may, I did
end up reading “The Diary of a Young Girl”, an omission had been corrected and
my life became all the richer for it.
It remains
to address the third source of shame for it, too, can be redeemed. The forces
that time and again fling the world into chaos are rarely unopposed. But they are
still frequently victorious. Their success depends less on their own strength
or the weakness of the opposition and more on the silence of the masses. By
remaining silent, we side with the oppressors. It is imperative that people of
good will unite and take action whenever the stench of pettiness, inferiority
complex, narrow-mindedness, and hatred poisons the air.
But it is
not enough to detect it in others. We must all be aware that we are human, too.
We are, whether we like to acknowledge it or not, specimens of the same base
species that for generations has slandered, slated, and slain each other for
the silliest reasons. We need to recognise and reconcile with the fact that we
are different from the butchers of Amsterdam not in nature, but in our ability to
allow reason to trump our instincts.
Anne Frank’s
death was pointless, but I for one will do what I can to make sure that her short
life was meaningful. I will not live in shame.
Godmorgon! Så fint att du fått läsa ”Anne Franks dagbok” och så många fina och spännande reflektioner du har. Jag har tänkt lite på det mellan läsning, lhundpass, regnskurar och annat.
SvaraRaderaAnne Franks dagbok har följt mig genom 44 år nu. Jag vet inte hur många gånger jag läst om den, minst 10, säkert fler.
Jag är rätt säker på att mamma gav boken till mig för att hon tyckte jag behövde läsa något annat än deckare som omväxling! Trots att jag då fortfarande trodde att ingen mer i hela världen än bibliotekarien visste om det! När någon kom in på mitt rum gömde jag deckaren under huvudkudden, bakom prydnadskuddar eller under en filt.
Hade jag varit vuxen första gången jag läste den hade jag nog tänkt som dig. Att jag borde skämmas för att jag gjort ett stort intrång i någon annans liv och hemligheter. Speciellt för dagboken till största delen skrivs under omständigheter där privatliv och egna hemligheter är närmast omöjliga att få utrymme till.
Men som 11-åring slog inte den tanken mig över huvudtaget, att jag kunde göra intrång med min läsning. Jag tog för givet att jag fick lasa för henne. Att hon ville att jag skulle veta precis hur det varit! Vilket visade sig vara sant!
Som vuxen har jag läst om boken någonstans mellan vart femte och vart tionde år.
För 19 år sedan kom jag i en enorm livskris. Jag blev klar över att jag förträngt min barndom och uppväxt, för stora delar varit så full av hot och psykisk misshandel. Jag slutade fungera för jag var rädd för att minnas hur illa det varit. Jag kunde inte jobba, vågade inte sova för då fick jag mardrömmar. Jag kunde inte koncentrera mig på något. Jag flydde med böcker, film, tv-serier, korsord o.s.v. Jag saknade ord att berätta för någon i tal eller skrift hur jag mådde eller vad som hände. Först 40-åring var jag redo att be om att få den hjälp jag hade erbjudits i fyra år. Jag låg på sjukhus intre månader efter att jag äntligen började prata. I början hade jag bara fragmentariska minnen. Ibland berättade jag något som hänt när jag var 10, i nästa mening handlade det om när jag var 30, så var jag sex år. Nästa dag var jag plötsligt 16. De jag pratade var i vart fall utbildade och vana vid sånt. Själv blev jag så frustrerad för jag saknade struktur och en tidslinje. Jag fick rådet och börja skriva dagbok. Köpte en tjock skrivbok och några pennor. Jag skrev dagbok nästan varje dag till jul 2008. När det blev mer sällan och till sist upphörde hade jag sedan länge en tidslinje. Jag vågade minnas, vågade röra vid mina minnen både de ondaste och de godaste. För mitt i eländet fanns det goda minnen.
Jag chockade personalen med att be om permission så jag kunde åka till ett bibliotek och låna böcker! Det var prio 1 för min första permis! De hade aldrig haft en sådan patient! Andra gången jag drog på biblioteket lånade jag ”Anne Franks dagbok” som inspirationskälla. Och då 40 år gammal, inlagd på psyk, livrädd för hur allt skulle gå tänkte jag att ingen ska någonsin få läsa mina dagböcker! Jag var så säker att det största brott mot min integritet var om någon fick insikt om mina minnen och tankar. Att jag bara några månader senare kunde ta med dagboken och sitta och skriva på offentlig plats hade jag aldrig trott. För tänk om jag förlorade ryggsäcken eller någon snodde min väska och därmed dagboken... Inte heller såg för mig att jag satt och läste ur dagboken för min psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska. Jag tror att när man använder en dagbok till mer allvarliga tankar passerar man en gräns där den inte längre enbart har en funktion att vara en förtrogen. Den blir ett redskap som hjälper skribenten att gå vidare. Förr eller senare blir det möjligt att använda den att komma vidare. Att kommunicera med andra med hjälp av den.
För mig har ”Anne Franks dagbok” flera djup och dimensioner. Dels har den väckt mitt intresse för att lära mer om andra världskriget, dels det fina i att få utlopp för olika känslor genom att skriva ned dem. När min pappa dog ett år efter jag startade min dagbok hade jag ett fint vapen när jag var rasande på honom för allt han gjort mot mig.
Tillbaka igen! Kom en hälsning att jag skrev för långt! Ha, ha, ha!
SvaraRaderaNumera är jag glad för att jag kan känna något när jag läser eller minns saker. Att var rasande, förtvivlad, förbannad eller så glad att jag ”vil slå hjul på gangen” som vi sier på norsk! Tror det snart är dags att läsa om boken för att se vilka tankar jag får den här gången.
Jag blev förbannad i morse när jag läste en tråd som startade i en av Norges största tidningar om rasism. Så många ”troll” med vansinniga kommentarer och idéer.Ska ha en läsande helg. Ska försöka läsa ut en bok som jag vet kommer göra mig förbannad. ”Så blev vi alla rasister” av Ivar Arpi och Adam Cwejman. Utgiven på Timbro. Dök upp i en av grupperna jag är med i och den som skrev om den hade så knäppa kommentarer och argument att jag beställde den på biblioteket. Av erfarenhet är böcker från Timbro garanti för att jag blir förbannad! Tur jag inte läste den i väntrummet innan jag checkade hjärtat för några veckor sedan! Då hade jag säkert inte fått så mycket ros för mitt fina blodtryck!
När jag lessnar på den boken ska jag gotta mig åt en roman som utspelar sig i Oslo på 1960-talet och ”Apans år” av Patti Smith.
Kram mellan regnskurar och tekoppar
Birgitta